SKATTKAMMAREN

Hej fina människa ❤︎

Ibland behöver man hitta det mjuka i en hård värld. Komma närmare sig själv,

Hej du, lilla jag. Jag ser dig nu. På riktigt. Jag vet hur du satt där, alldeles tyst, med hjärtat bultande, när mamma skrek. När hon slängde på luren. När hon vände alla andra emot dig – och du inte visste varför.

Det var aldrig bara mellan henne och mig. Det var aldrig bara våra ord i ett slutet rum.

Hon kunde säga det så nonchalant, som om det var vardagligt:

Det började tidigt. De där kommentarerna, sidoblickarna, suckarna i korridoren.

Hon sa det på rutin. Som om hon läste ur ett manus, ett skript hon själv hade skrivit. "Lägg av." "Det där gjorde du." "Det var fan ditt fel." "Det var du som började." "Du fick mig att göra det."

"Läääääägg av." "Du hittade du på." "Du överdriver." "Det var du som gjorde det." "Det är fan ditt fel!"

Jag hör det där så tydligt. De där orden, den där tonen – förskjutningen av skuld, igen och igen. Inte ett lyssnande. Inte en nyfiken fråga. Bara: "Lägg av." "Det var du som gjorde." "Du överreagerar." "Det är ditt fel."

Jag har alltid haft en längtan att bli förstådd. Att få säga: "Det där gjorde ont." Att få höra: "Jag förstår att du kände så."

De såg ett barn som var tyst. Eller kanske ett barn som "var svår". Kanske till och med ett barn som "ville ha uppmärksamhet".