Jag var hennes tröstare. Innan jag ens kunde läsa, kunde jag läsa av hennes ansikte. Innan jag förstod vad äktenskap betydde, fick jag lära mig vad som händer när det spricker. Jag fick hålla om, torka tårar, lyssna på förtvivlan. Inte min egen – hennes.
… Det gör ont att behöva skriva, men jag är så tacksam att jag vågar sätta ord på det. 💔 För det jag beskriver är inte bara ett trauma – det är ett djupt svek, en identitetsstöld, en barndom ställd på ända.
Till dig, mamma – mitt sista brev
💛 1. Sätt mina gränser skriftligt. jag behöver inte förklara allt. Jag kan skriva något i stil med: "Jag väljer att ta avstånd nu. Jag önskar dig inget ont, men jag behöver få vara fri från fortsatt smärta."
Att bryta är inte bara en yttre handling. Det är en inre splittring också.
Skattkammaren är fylld med de ögonblick som definierat mig – de jag har burit, de som har format mig, de jag aldrig kan glömma, även om jag ibland önskat att jag kunde.
Det finns en bild av en mamma som vi alla bär inom oss. En bild av någon som håller om, som tröstar, som står kvar oavsett hur stormen blåser. Någon som vet hur man älskar – inte med villkor, inte med manipulation, inte med skuld.
Det är inte bara en metafor. Det är en känsla, en verklighet. Att gå barfota i mörkret – att känna hur kylan kryper upp genom fötterna, hur huden skriker efter värme, efter någon som säger: "Jag ser dig. Jag håller dig."
Det börjar inte med ett stort svek. Det börjar med de små skiftningarna – de omärkliga förändringarna i rösten, tonen, blicken. Det börjar när kärlek börjar göra ont, när trygghet känns som något man måste förhandla om.