Ibland skaver minnena

Försöker Sätta Ord på Sådant som Känns Här och Nu

När den där smärtan kryper in i varje vrå av mitt väsen, kvävs mitt sanna jag. Det känns vemodigt att behöva återuppleva känslan allt oftare. Dom där som sa att jag var ovärdig, otillräcklig och värdelös, deras ord har etsats fast i mig.

Den känslan snärjer sig runt mig alltför ofta, den stal min självkänsla under så många år. Det fick mig att isolera mig från omvärlden. Jag behövde ständigt hitta nya strategier, sätt att stänga av och överleva. Den inre smärtan jag bar på, att inte duga till, skar djupt in i själen och lämnade djupa sår som ofta kändes omöjliga att läka.

De kan fortfarande ständigt påminna mig om att jag alltid var inadekvat, för att slippa bära eget ansvar. Någonstans vet jag ju om det. Det kommer alltid att vara så. Varje gång skaver det i bröstkorgen när jag behöver återuppleva minnena och trauman som har djupt berört mig. Allt generaliserades till mig redan som barn.

Jag växte upp med föräldrar som var oförmögna att möta mina behov och tillgodose det jag behövde. Som ett vuxet barn till en dysfunktionell familj har detta blivit min ständiga följeslagare. Mina barndomstrauman byggde upp föreställningar i mitt sinne, föreställningar som blev verklighet i min egen tystnad om att det var mig det var fel på. Dagar och år i följd tänkte jag ofta på hur jag skulle bli fri.

Jag kände mig inte värd att leva. Jag grät mig igenom dagar och nätter i min ensamhet. Som barn förstod jag inte. Jag kunde aldrig sätta ord på det som var så fel i vår familj.

Alltid hade jag en ständig längtan efter att någon skulle se och höra mig. Jag försökte hitta trösten hos andra vuxna och hoppades att någon skulle se mig. Som vuxen inser jag det nu. Sakta men säkert behövde jag hitta nya sätt att bryta ner skammen och skulden, bit för bit. Skammen och skulden jag bar på var ju inte min egen.

Genom livet som vuxet barn har det känts lättare när jag bestämde mig för att bryta mig fri. Men det lämnade djupa sår. Det sägs att minnena sinar. Jag vet inte om jag kan hålla med om det. Varje dag måste jag fortsätta kämpa för lilla barnet i mig med mod, styrka, självomsorg och självkärlek. När känslorna smyger sig på och när livet känns extra tungt är det omöjligt att undvika dem.

Jag måste tillåta mig att krama om lilla barnet i mig, acceptera. Det är okej – jag får lov att känna.

//Alicia