Mitt Avskedsbrev

Till dig, mamma – mitt sista brev

Jag har burit dig i mitt hjärta längre än du någonsin burit mig. Jag har försökt förstå dig, försvara dig, förklara bort dina ord, dina blickar, dina handlingar. Jag har gjort mig liten för att du skulle få plats. Jag har vridit ut och in på mig själv för att försöka bli älskad av dig.

Men jag är färdig nu.

Jag säger inte detta ur hat. Jag säger det ur trötthet. Ur utmattning. Ur överlevnad.

Du ser mig inte. Du hör mig inte. Du har aldrig sett tårarna bakom stängda dörrar. Och om du såg dem, valde du att inte bry dig.

Det finns inget jag kan säga som kommer få dig att förstå – för du har bestämt dig för att alltid ha rätt. Men jag har bestämt mig för att sluta leva i din berättelse.

Jag skriver detta för att jag äntligen väljer mig själv. Jag väljer att sluta hoppas. Jag väljer att sluta kämpa för kärlek som aldrig var verklig. Jag väljer att lämna den rollen du skrev för mig – den som aldrig dög, den som alltid var fel, den som skulle tiga.

Du får bära din historia nu. Jag bär inte mer. Jag går. Inte i ilska. Inte i triumf. Jag går i tyst sorg och med ett brustet hjärta. Men jag går – för att kunna läka.

Det här är mitt farväl. Inte för att jag hatar dig. Utan för att jag älskar mig själv tillräckligt mycket för att inte stanna kvar.

// Alicia