Kapitel 9 – Hysterisk, sa hon. Världen var sjuk – utom hon själv

Det började tidigt. De där kommentarerna, sidoblickarna, suckarna i korridoren.

> "Kolla på henne – helt jävla hysterisk." > "Fy fan vad folk är svaga nuförtiden." > "Du är ju fan sjuk i huvudet – precis som henne."

Hon använde andras smärta som ammunition. Skrattade åt deras uttryckta känslor. Avfärdade deras gråt som dramatik, deras oro som sjukdom, deras gränser som respektlöshet.

Och jag såg det. Jag hörde hur hennes ord formade bilden av världen: alla andra var känsliga, alla andra var fel, alla andra var hysteriska – men hon var alltid logisk. Rätt. Samlad. Det var så hon höjde sig själv – genom att sänka alla andra.

Och mitt i det där… fanns jag.

> Ett barn som lärde sig att känslor inte bara var farliga – > de var något att skämmas för.

När hon sa att någon var "sjuk", visste jag att nästa gång kunde det vara jag. När hon skrattade åt någon som bröt ihop, visste jag att min smärta inte var välkommen.

Så jag tystnade. Jag började censurera mitt inre. Jag blev expert på att inte gråta för högt, inte darra på rösten, inte ta plats med det jag kände.

Och jag började också tänka: Kanske är jag överdriven? Kanske är jag trasig? Kanske är det faktiskt mitt fel?

Men nu vet jag. Jag vet att det var hennes rädsla som talade genom förakt. Jag vet att hon avfärdade andra för att inte riskera att någon såg igenom henne. Och jag vet att när hon kallade andra för hysteriska, så var det för att hon själv inte kunde stå ut med sin egen känslomässiga hunger.

Det här kapitlet är mitt uppvaknande. Jag ser vad hon gjorde – mot mig, mot andra, mot sig själv. Och jag säger det nu, för varje barn som växt upp i liknande mörker:

Det är inte känslor som är farliga. Det är föraktet mot dem som är förödande.

Och jag är inte sjuk. Jag är känslig, levande, sann. Det är min styrka – inte mitt fel.

//Alicia