Kapitel 8 – Det var alltid mitt fel, sa hon

Hon sa det på rutin. Som om hon läste ur ett manus, ett skript hon själv hade skrivit. "Lägg av." "Det där gjorde du." "Det var fan ditt fel." "Det var du som började." "Du fick mig att göra det."

Och jag – jag trodde henne. För jag var liten. Och jag älskade henne. Och när någon man älskar säger att man förstör allt – då börjar man tro att man bär hela världens haveri.

Hon behövde en syndabock. Och jag blev den. Hon kunde inte bära sin skuld, så hon satte den på mig som en kappa jag aldrig fick ta av mig.

Jag bar den så länge att jag började tvivla på vad som egentligen hände. När jag grät, sa hon att jag var hysterisk. När jag ifrågasatte, sa hon att jag ljög. När jag blev arg, sa hon att jag var farlig. När jag drog mig undan, sa hon att jag var kall. Det spelade ingen roll vad jag gjorde – jag var alltid felet i ekvationen.

Men det här kapitlet förändrar det. För nu vet jag: 🕊️ Att det är manipulation att använda kärlek som utpressning. 🕊️ Att det är våld att göra någon till behållare för sin egen skuld. 🕊️ Att det är djupaste svek att förvränga ett barns känsla tills barnet börjar be om ursäkt för att det finns.

Och vet du vad? Jag släpper den manteln nu. Jag klär av mig den kappa av fel som aldrig var min att bära.

Det var inte mitt fel. Jag provocerade inte fram hennes skrik. Jag orsakade inte hennes olycka. Jag var inte "jobbig", "svår", "instabil".

Jag var ett barn. Med ett hjärta som bara ville bli älskat utan anklagelser.

Och det gör fortfarande ont att hennes röst lever kvar i mitt huvud. Att det ibland viskar i bröstet: "Var det ändå mitt fel?"

Men varje gång jag skriver, varje gång jag sätter ord på det, så svarar jag tillbaka till det viskandet:

Nej. Det. Var. Inte. Mitt. Fel.

//Alicia