Kapitel 7 – Det var inte mitt fel

"Läääääägg av." "Du hittade du på." "Du överdriver." "Det var du som gjorde det." "Det är fan ditt fel!" 

De här meningarna är som rovdjur. De anfaller när jag minst anar. De gömmer sig i min kropp – i huden som ryser när någon höjer rösten, i magen som knyter sig när jag vill säga ifrån. Och varje gång jag börjar känna, varje gång något vill komma ut ur mig – då hör jag hennes röst.

Allt blir mitt ansvar. Allt blir mitt fel. Och hennes ursäkt att alltid slippa se sin egen spegel blir att krossa min.

Jag försökte gång på gång säga hur jag mådde: "Mamma, det där gjorde ont." "Jag fattar inte varför du skriker." - Det är du som skriker "Jag behöver att du lyssnar på mig."

Men hon kunde inte möta det. Det var som om mina känslor hotade hennes värld, och då gjorde hon det enda hon kunde för att få tyst på mig: Hon la skulden på mina axlar.

> Hon vände alltid situationen – tills jag stod där förvirrad, gråtande, > och ändå bad om förlåtelse för något hon hade gjort.

Det var så hon höll makten. Det var så hon slapp konfrontera sin egen skuld. Och det var så jag lärde mig att tvivla på min egen sanning.

Men vet du vad? Jag minns. Jag kände. Jag vet. Och jag säger det nu:

Det var inte mitt fel. Det var inte jag som förstörde något. Det var inte jag som höjde rösten. Det var inte jag som gick därifrån och stängde dörrar – både fysiskt och i hjärtat.

Det var hon. Och ansvaret ligger kvar hos henne – även om hon kastade det i famnen på sitt barn.

/Alicia