Kapitel 6 – När jag ville prata, men bara möttes av avisande

Jag har alltid haft en längtan att bli förstådd. Att få säga: "Det där gjorde ont." Att få höra: "Jag förstår att du kände så."

Men med henne var det aldrig möjligt. Så fort jag började prata om hur jag kände, kom det där välbekanta:

Skriket. Käftsmällen av en röst som inte ville ta ansvar. Luren som slängdes i örat som en stängd dörr i hjärtat.

Varje gång jag försökte säga "Mamma, du sårade mig när…", så var det som att jag svor i kyrkan. Det var förbjudet att känna. Förbjudet att säga. Och jag lärde mig: Att vara tyst är att överleva.

Men tystnaden är förrädisk. För allt det jag inte fick säga – det stannade kvar i kroppen. Som knutar i bröstet. Som spänningar i käken. Som ord som brände bakom revbenen.

Hon gjorde min smärta till ett brott. Och varje gång hon skrek, varje gång hon vägrade lyssna, då blev jag ännu lite mer ensam med min känsla.

Det fanns stunder när jag trodde att det var jag som var känslomässigt störd. Att jag kanske var för känslig, för dramatisk, för jobbig. Men sanningen är: Det var jag som kände. Och hon som vägrade möta det.

Och du kan inte ha en relation med någon som ser din sårbarhet som ett hot. Du kan inte vara ärlig med någon som använder dina känslor som vapen mot dig.

Så nu säger jag det här – inte till henne, utan till mig själv: Jag hade rätt att känna. Jag hade rätt att uttrycka mig. Jag var inte farlig. Jag var bara ärlig.

Och det här kapitlet är ett vittnesmål över allt det jag ville säga men aldrig fick. Det här är varje samtal hon avbröt. Varje uppringning där hon slängde på luren. Varje ord hon vägrade höra –

Nedtecknat. Sant. Och fortfarande levande.

//Alicia