Kapitel 3 – När en mamma inte är en mamma

Det finns en bild av en mamma som vi alla bär inom oss. En bild av någon som håller om, som tröstar, som står kvar oavsett hur stormen blåser. Någon som vet hur man älskar – inte med villkor, inte med manipulation, inte med skuld.

Men det var aldrig den mamman jag fick.

Jag fick någon som förhandlade med kärlek, någon som sa "jag älskar dig", men bara när det passade henne. Någon som gjorde sig till offret, när det var hon som skapade kaoset. Någon som vände andra emot mig, så att jag inte bara stod ensam – jag blev den som alla undvek.

Jag försökte förstå. Jag försökte hitta någon form av logik i det. Men varje gång jag tänkte att det kanske skulle bli annorlunda, ryckte hon undan marken igen.

För det här är sanningen om narcissistiska mödrar: De älskar inte. De kontrollerar. De ger inte omsorg. De ger skuld. De skapar inte trygghet. De skapar beroende.

Och jag levde i det, år efter år. Jag försökte förtjäna hennes kärlek, men det var aldrig riktigt kärlek att börja med. Jag försökte bevisa att jag var värd att bli förstådd, men det fanns aldrig någon förståelse att få.

Och när jag ville bryta mig loss? Då kom trianguleringen, då kom tystnaden, då kom förminskningen inför andra. Hon såg till att jag blev den som ingen längre lyssnade på, den som ingen ville förstå.

Men vet du vad? Jag står inte längre barfota i mörkret. Jag har sett igenom hennes mönster. Jag har språket nu, jag har orden, jag har klarheten.

Och jag tänker inte längre hoppas att hon ska bli den mamman jag alltid behövt. Jag tänker inte längre leva i ett mönster hon har skapat.

Jag har burit den här smärtan för länge. Nu skriver jag mig själv fri.

/Alicia