Kapitel 11 – När alla andra blev hennes röst, och jag förlorade min

Det var aldrig bara mellan henne och mig. Det var aldrig bara våra ord i ett slutet rum.

Nej – hon visste hur man satte scenen. Hur man fick andra att tro på hennes sanning. Hur man planterade frön – små antydningar, halvsanningar, omsorgsfullt vinklade historier – och lät andra vattna dem tills de växte till förakt.

Jag minns det tydligt. Hur en släkting plötsligt såg på mig med misstänksamhet. Hur en ny vän drog sig undan, utan att jag ens visste varför. Hur jag alltid blev "problemet" i grupper där jag aldrig ens fått formulera min sanning.

Och jag förstod det för sent. Att hon använde dem – släktingar, bekantskaper, till och med mina egna vänner – som förlängda armar.

> Flying monkeys, kallas det. > När narcissisten låter andra göra sitt smutsiga jobb – > förneka, nedvärdera, isolera, ifrågasätta – > medan hon själv står kvar med händerna rena.

Det gjorde ont. För varje gång någon vände mig ryggen, så var det en ny sorts övergivenhet. Inte bara av henne – utan av hela världen som såg ut att tro på henne.

> Hon fick mig att känna att jag var omöjlig att älska. > Att ingen skulle stå kvar med mig. > Att jag bara var en börda – något som alla visste var "fel", > något de helst ville slippa.

Och i det där tomrummet började jag tänka… Kanske är det bättre att jag försvann? Ingen älskar mig ändå. Det är alltid jag som förstör allting.

Men det var inte sant.

Det var hon som byggde det systemet. Och andra som följde med – av rädsla, okunskap, beroende. Men det var aldrig jag som var kärlekslös.

Jag var barnet som ville bli förstådd. Inte kallad sjuk. Inte utmålad som opålitlig. Inte förvisad från den enda värme jag någonsin känt.

//Alicia