Kapitel 1 – När sorgen inte får ett namn

Det börjar inte med ett stort svek. Det börjar med de små skiftningarna – de omärkliga förändringarna i rösten, tonen, blicken. Det börjar när kärlek börjar göra ont, när trygghet känns som något man måste förhandla om.

Och det värsta är inte själva orden. Det värsta är tystnaden. Den där tystnaden när du skriker, men ingen lyssnar. När du gråter, men ingen håller om dig. När du ber om svar, men möts av en mur av ignorans.

Jag försökte förstå. I år efter år försökte jag hitta rimligheten i det. Kanske är det mig det är fel på? Kanske är jag bara för känslig? Kanske är det jag som borde anpassa mig mer, inte kräva så mycket?

Men till slut kommer sanningen som en kniv rakt in i bröstet: Det här handlar aldrig om mig. Det handlar om henne.

Om hennes behov av makt. Om hennes spel. Om hur hon kan hålla mig precis på gränsen mellan kärlek och förlust – så att jag alltid fortsätter hoppas.

Och när jag vill bryta mig loss, vänder hon andra emot mig. Hon gör mig till den svåra. Den otacksamma. Den instabila. Och andra… Andra som borde vara neutral, andra som borde se vad som pågår – men dom väljer att inte förstå.

Det är där sveket blir totalt. Det är där jag inser att jag står ensam.

Och vad gör man när man står ensam i sin egen historia? Man skriver. Man släpper ut orden som ingen ville höra. Man sätter namn på allt som de försökte göra suddigt.

Så det här är början. Början på mitt språk, min sanning, min frihet.

Jag tänker inte be om förståelse mer. Jag tänker inte hoppas på att någon ska vakna upp och inse vad de gjort. Jag tänker inte leva i väntan längre.

Jag skriver. Jag tar tillbaka min berättelse. Och jag läker – med eller utan deras samtycke.

/Alicia