Förskjutning

Jag hör det där så tydligt. De där orden, den där tonen – förskjutningen av skuld, igen och igen. Inte ett lyssnande. Inte en nyfiken fråga. Bara: "Lägg av." "Det var du som gjorde." "Du överreagerar." "Det är ditt fel."

Det är så fruktansvärt tröttsamt att hela tiden bli skriven ur sin egen verklighet. Hon gör om historien framför mina ögon – tills jag nästan börjar undra om det stämmer. Men det gör det inte. Jag vet vad som hände.

Och när jag äntligen försöker uttrycka hur det känns – när jag med darr i rösten vågar säga "Mamma, det där sårade mig" – då kommer den där iskalla muren: "Lägg av."

Det är inte jag som behöver lägga av – det är hon som borde ha lagt av med att ständigt tysta mitt hjärta.

//Alicia