Alltid känt mig bortvald.

Ett liv i skuggan – min resa genom emotionell försummelse.

Mitt namn är Alicia, och detta är inte bara min berättelse – det är mitt hjärtas ekon, min barndoms tystnader och min strävan efter förståelse. Jag skriver för att återta orden som ofta aldrig fick sägas. För att den lilla flickan jag en gång var ska få bli sedd, även nu.

Jag växte upp i en familj där tystnaden ibland talade högre än orden. Min far var närvarande i kroppen men ofta frånvarande i känsla. När han han nu väljer att flytta till ett annat land utan att säga något, markerades en gräns som redan funnits i det tysta – den där jag inte riktigt räknades. Min bror blev ofta vald, stöttad, lyssnad på. Jag däremot lärde mig att inte störa, att inte behöva, att inte förvänta mig omsorg. Den känslomässiga kontakten var sparsam, och jag började tidigt tolka denna frånvaro som ett tecken på att jag inte var värd den.

Jag lärde mig att vara duktig, lydig, förstående – men jag bar samtidigt på en inre ensamhet som inte syntes. Den sorts tomhet som inte kommer från yttre händelser, utan från bristen på emotionellt gensvar. Förståelsen i efterhand.

Det var först långt senare jag förstod att det jag upplevt kunde kallas emotionell försummelse. En stillsam form av försummelse där barnets känslomässiga behov förbises – inte alltid av illvilja, men av bristande lyhördhet. Det är när en förälder inte frågar hur du mår. Inte speglar dina känslor. Inte finns där, när det som mest behövs.

Denna insikt gav inte omedelbar tröst, men den gav ett språk för det jag burit i tystnad.

✨️ Läkningens början

Att bearbeta emotionell försummelse är inte att hålla någon ansvarig för allt ont – det är att ge sitt inre den respekt det länge saknat. Jag skriver för att skapa plats för den del av mig som växte upp utan att bli vald. Som lärde sig att trösta andra, men aldrig riktigt fick bli tröstad själv.

Jag vet nu att mina känslor har rätt att finnas. Att jag får ta plats. Att jag, även utan att ha blivit sedd som barn, kan börja se mig själv med mildare ögon.

Min historia är inte unik – men den är min. Och genom att dela den, hoppas jag att andra som bär liknande tystnader också vågar sätta ord. Vågar känna. Vågar läka.

// Alicia