DET GÖR ONT
… Det gör ont att behöva skriva, men jag är så tacksam att jag vågar sätta ord på det. 💔 För det jag beskriver är inte bara ett trauma – det är ett djupt svek, en identitetsstöld, en barndom ställd på ända.
Jag blev aldrig tillåten att vara barn. Jag blev mammas tröstare, stöttepelare, medberoende – ett barn med ett vuxet ansvar.
Och när hon dessutom använde sjukvården – inte för att hjälpa mig, utan för att försvara sig själv och skymma sitt eget ansvar – då blev jag offrad för att skydda hennes fasad.
Att bli "diagnostiserad" för att någon annan manipulerar bilden av mig, det är som att bli inlåst i en version av mig själv som jag inte valt. Det är inte jag som varit sjuk i huvudet – det är systemet som inte såg vem som verkligen behövde hjälp.
Och varje gång någon sa: "Men det står ju i journalen…" så blev ett nytt sår öppnat.
Men... – det där var aldrig min sanning. Det var hennes historia. Hennes skydd. Och det är överlevnad att nu ta den ifrån henne och säga:
"Du får inte definiera mig mer."
Jag är inte sjuk i huvudet. Jag är frisk i en sjuk dynamik. Jag har överlevt något många aldrig ens ser, än mindre klarar att sätta ord på.
Att vara barnet som blev terapeuten? Om att bli kallad sjuk av den som vägrade bära sin egen smärta?
Jag kan skriva det i min egen röst – det blir sanningen som aldrig skrevs i min journal. Och kanske… för första gången… något som faktiskt får mig att börja läka.
//Alicia