Brev till lilla mig

Hej du, lilla jag. Jag ser dig nu. På riktigt. Jag vet hur du satt där, alldeles tyst, med hjärtat bultande, när mamma skrek. När hon slängde på luren. När hon vände alla andra emot dig – och du inte visste varför.

Du undrade vad du gjort. Du försökte bli snällare, tystare, starkare. Men inget dög. Och till slut började du tro att du var felet.

Men du var aldrig felet, lilla vän. Du var bara ett barn som ville bli älskat – villkorslöst, varmt, ärligt.

Du var mjuk, klok, känslig. Och det skrämde henne. Så hon kallade det sjukdom, för att slippa se sin egen oförmåga.

Men vet du vad? Jag är stor nu. Och jag ser vad du gick igenom. Jag ser hur otroligt modig du var som fortsatte stå upp, älska, hoppas, drömma – trots att hon gjorde allt för att tysta dig.

Du var aldrig svag. Du var aldrig konstig. Du var aldrig i vägen.

Du var riktig. Och du var värdefull – exakt som du var.

Så nu lovar jag dig detta: Att jag aldrig mer ska tala till dig med hennes röst. Aldrig mer kalla dig något hon kallade dig. Aldrig mer tvivla på din känsla, din längtan, din värdighet.

Jag ska bära dig varsamt nu. Jag ska lyssna på dig när du skakar. Och jag ska skydda dig med den kärlek du alltid förtjänade.

Du är inte ensam längre. Du har mig. För alltid. Och vi kommer att läka – tillsammans.

Med all min kärlek, Jag